Jag har hört om framtidsplaner i kommunen om att gå över till nätbaserat, men jag vet ju inte hur mycket som är planer och hur mycket som bara är funderingar. Jag funderar själv på hur mycket pengar som kan sparas på att skippa Office i skolan och använda gratisprogram istället. De pengar som man sparar skulle kunna användas till att köpa in fler datorer istället.
Mina intryck av Google Docs:
Mycket är likt även om det är begränsat och om man är van vid Office så kan det som saknas möjligen bli irriterande att de inte finns.
Den hängde sig något ibland. Undrar vad det beror på? Bugg? Jag sitter på en snabb uppkoppling så det kan inte bero på det (hoppas jag, annars är det ju helt hopplöst om man har långsam uppkoppling).
Nackdel att rättstavningen inte fixade Å;Ä;Ö och därför reagerade på alla dessa ord.
Bra att det finns både ordbehandling, presentation och kalkyl.
Jag gjorde ett dokument som jag bjudit in två kollegor till. Ska bli intressant hur de uppfattar programmet. Det var väldigt smidigt i alla fall. Ser lite likheter på det sättet med en wiki. Men här finns ingen historik så att man kan se vad som ändrats (eller? Får återkomma om det när de varit inne och testat).
Provade även att ladda upp ett Word-dokument. Det fungerade bra.
Sedan testade jag presentationsdelen. Samma åsikt som ovan. Smidigt att göra den tillgänglig på nätet (se längre ner).
Jag tror att detta kan vara framtiden. Men det behöver utvecklas mer (vilket jag vet att det kommer att göras). En fundering är hur det är med krav på uppkoppling. Det är ju trist om det faller på att man inte har högsta hastigheterna. Sitter du utan uppkoppling en dag kan du inte göra något med dina dokument, det är en nackdel.
En helt ointressant presentation gjord i Google Docs (men den är gjord...):
http://docs.google.com/present/embed?id=dgn86jck_2mb7xn9dd
torsdag 18 februari 2010
Tankar kring RSS
Då jag hittills inte följt så många sidor med RSS valde jag att använda den teknik som redan finns i datorn, dvs Internet Explorer.
Jag kommer snabbt till min lista med sidor att följa och får en överblick av sidan med ett klick. En nackdel är ju att jag inte får någon information eller flaggning om på vilka sidor det hänt något utan jag måste själv kolla varje enskild sidas uppdateringar.
Men då jag inte är en notorisk följare så är det ok att titta då och då. Men jag hade helt glömt bort, märker jag, att jag redan hade RSS-prenumerationer på sidor som jag inte varit och kollat på på över ett år. Frågan är om jag verkligen behöver det här redskapet eller om det är så att jag behöver lära mig att använda redskapet mer ofta (för att det är användbart för mig även om jag inte riktigt insett det ännu...)?
Jag kommer snabbt till min lista med sidor att följa och får en överblick av sidan med ett klick. En nackdel är ju att jag inte får någon information eller flaggning om på vilka sidor det hänt något utan jag måste själv kolla varje enskild sidas uppdateringar.
Men då jag inte är en notorisk följare så är det ok att titta då och då. Men jag hade helt glömt bort, märker jag, att jag redan hade RSS-prenumerationer på sidor som jag inte varit och kollat på på över ett år. Frågan är om jag verkligen behöver det här redskapet eller om det är så att jag behöver lära mig att använda redskapet mer ofta (för att det är användbart för mig även om jag inte riktigt insett det ännu...)?
Varför lärare inte delar med sig av sitt producerade material.
Mitt spontana svar till den fråga som ställdes i veckobrevet v. 6.
1. Man har inte tid.
Att gå in på Lektion.se och låna av andras arbeten är tacksamt och oftast tidsbesparande. Men att sedan ta steget själv att publicera det man lagt ner tid på att producera har man inte tid till. Den tiden prioriterar man hellre till att leta reda på någons annans arbete.
2. Kan inte.
Man tror inte att man är tillräckligt tekniskt kunnig för att lyckas med att dela ut sitt arbete.
3. Osäker.
Man tror inte att den produkt man gjort är tillräckligt bra för att andra ska vilja använda den eller anse den bra. (Det finns ju redan en hel del "skit" på nätet med faktafel eller bara rent dåliga).
4. Alla har inte upptäckt den guldgruva som finns på nätet.
Jag har två erfarenheter jag skulle vilja dela med mig av.
Långt innan lektion.se såg dagens ljus (antar jag, vet faktiskt inte när den startade...) så var jag med om ett ambitiöst projekt i Nacka kommun. Detta var 2002 eller 2003 tror jag (eller tidigare). Två projektledare och lärare från flera skolor i kommunen. Vi skulle bygga upp en kunskapsbank där kommunens lärare skulle kunna dela med sig av sina egenproducerade arbeten. Vi som var med i projektet var entusiastiska i början och försökte även med att få med våra kollegor på skolorna. Tyvärr mötte det på motstånd ute på skolorna, argument som exemplen ovan samt "varför ska jag ge bort sådant som jag lagt ner kunskap, ork och tid på till andra helt gratis?". Allt eftersom tappade även vi i projektet motivation att publicera något. Efter en termin föll det hela och lades ned.
I den skolportal vi har i kommunen idag finns en Materialbank. Just nu är det en för varje skola men på sikt är det tänkt att den ska öppnas för alla skolor att kunna ta del av varandras material. Tyvärr är det bara jag som fyller min skolas bank. Jag är på mina kollegor, men jag ser inte att något händer. Jag tror jag måste ta en lärarkonferens i beslag där alla måste lägga in något så att de i alla fall har kommit igång... Eller har ni förslag på andra sätt att få in en rutin hos kollegorna?
1. Man har inte tid.
Att gå in på Lektion.se och låna av andras arbeten är tacksamt och oftast tidsbesparande. Men att sedan ta steget själv att publicera det man lagt ner tid på att producera har man inte tid till. Den tiden prioriterar man hellre till att leta reda på någons annans arbete.
2. Kan inte.
Man tror inte att man är tillräckligt tekniskt kunnig för att lyckas med att dela ut sitt arbete.
3. Osäker.
Man tror inte att den produkt man gjort är tillräckligt bra för att andra ska vilja använda den eller anse den bra. (Det finns ju redan en hel del "skit" på nätet med faktafel eller bara rent dåliga).
4. Alla har inte upptäckt den guldgruva som finns på nätet.
Jag har två erfarenheter jag skulle vilja dela med mig av.
Långt innan lektion.se såg dagens ljus (antar jag, vet faktiskt inte när den startade...) så var jag med om ett ambitiöst projekt i Nacka kommun. Detta var 2002 eller 2003 tror jag (eller tidigare). Två projektledare och lärare från flera skolor i kommunen. Vi skulle bygga upp en kunskapsbank där kommunens lärare skulle kunna dela med sig av sina egenproducerade arbeten. Vi som var med i projektet var entusiastiska i början och försökte även med att få med våra kollegor på skolorna. Tyvärr mötte det på motstånd ute på skolorna, argument som exemplen ovan samt "varför ska jag ge bort sådant som jag lagt ner kunskap, ork och tid på till andra helt gratis?". Allt eftersom tappade även vi i projektet motivation att publicera något. Efter en termin föll det hela och lades ned.
I den skolportal vi har i kommunen idag finns en Materialbank. Just nu är det en för varje skola men på sikt är det tänkt att den ska öppnas för alla skolor att kunna ta del av varandras material. Tyvärr är det bara jag som fyller min skolas bank. Jag är på mina kollegor, men jag ser inte att något händer. Jag tror jag måste ta en lärarkonferens i beslag där alla måste lägga in något så att de i alla fall har kommit igång... Eller har ni förslag på andra sätt att få in en rutin hos kollegorna?
måndag 15 februari 2010
När tekniken inte vill vara med
Idag har jag åter igen fått känna på hur osäker tekniken kan vara. Den som vi förlitar oss på. Tur att man inte blir handlingsförlamad som många andra kan bli...
Vi arbetar mycket via kommunens Skolportal i klassrummet. Vi har bloggar, wikis och dokumentation samlad där bland annat.
Så idag när vi ska börja jobba, kommer larmet direkt från den elev som snabbast fått igång sin dator: "Jag kommer inte in", ekot från andra låter inte vänta på sig... Jag suckar högt. Planerar snabbt om lektionen i mitt huvud till något mindre digitalt. Slänger mig på mailen för att få besked från supporten. Eleverna är sura för att de måste söka all fakta i gamla vanliga tråkiga böcker för stunden. Jag får ett snabbt svar från supporten (de vet om felet och felsöker) samtidigt som jag letar upp min kollega för att få en kopia på veckans nutidskryss.
Jag vänder på dagens planering och har tur för portalen funkar igen efter lunch. Men är det så att jag alltid ska behöva ha en digitalfri extraplanering i backfickan i fall det händer igen (det är ju inte första gången det hänt)?
Tänker jag i vidare banor: hur säkra kan vi vara med allt det som vi nu mer förlitar oss på via datorerna och Internet?
Vi arbetar mycket via kommunens Skolportal i klassrummet. Vi har bloggar, wikis och dokumentation samlad där bland annat.
Så idag när vi ska börja jobba, kommer larmet direkt från den elev som snabbast fått igång sin dator: "Jag kommer inte in", ekot från andra låter inte vänta på sig... Jag suckar högt. Planerar snabbt om lektionen i mitt huvud till något mindre digitalt. Slänger mig på mailen för att få besked från supporten. Eleverna är sura för att de måste söka all fakta i gamla vanliga tråkiga böcker för stunden. Jag får ett snabbt svar från supporten (de vet om felet och felsöker) samtidigt som jag letar upp min kollega för att få en kopia på veckans nutidskryss.
Jag vänder på dagens planering och har tur för portalen funkar igen efter lunch. Men är det så att jag alltid ska behöva ha en digitalfri extraplanering i backfickan i fall det händer igen (det är ju inte första gången det hänt)?
Tänker jag i vidare banor: hur säkra kan vi vara med allt det som vi nu mer förlitar oss på via datorerna och Internet?
torsdag 4 februari 2010
Blogg 2 Tankar om iPad
Nu har jag sett filmen med lanseringen av iPad.
Jag har ingen iPod, iPhone eller Mac.
Det ser häftigt ut och är en bra idé. Kanske är det för stunden som jag är negativ men jag har lite funderingar: blir inte skärmen väldigt kladdig/flottig ganska snart? är det bekvämt för fingrarna att göra dessa rörelser, jag menar, hur exakt kan man peta/trycka om man säg är en stor karl med grova händer? hur tar man smidigast med sig den, den är ju för stor för handväskan och det känns som den lätt knäcks om den hamnar i en stor väska med allt annat som finns där? ser även jobbigt ut att använda tangentbordet på skärmen, tur att det finns ett fysiskt tangentbord att tillgå när man vill skriva mycket.
men...
Det är ju häftigt att den känner av hur du vrider den vilket ändrar både skärmen och det du ser på den. Och du kan använda skärmen att styra med när du spelar spel!
Allt finns på en plats, hejdå kalendern och pocketboken (kanske inte finns så mycket annat i den där väskan som kan skada den!). Varför kan man inte ringa med den också?
Om alla elever satt med en i klassrummet? Ja, nu sitter de ju med en dator var och jag märker ju hur lätt de kan tappa fokus för att kolla en film på Youtube eller spela ett onlinespel. Det skulle de förmodligen även med en iPad. Men det skulle ju vara praktiskt om de hade allt där. Ingen som saknar penna, glömt boken hemma eller behöver ett nytt skrivhäfte precis när det tagit slut i klassrummet och man inte har tid att hämta nya i förrådet. Eleverna skulle bli mer flexibla att arbeta hemifrån (om de är sjuka eller ska resa bort) för deras studieböcker finns ju i deras iPad.
Men jag skulle nog sakna pennan lite. Särskilt i deras målarprogram. Men det är kanske bara en inlärningsfas att gå tillbaka till "fingerfärgen" igen. ;-)
Jag har ingen iPod, iPhone eller Mac.
Det ser häftigt ut och är en bra idé. Kanske är det för stunden som jag är negativ men jag har lite funderingar: blir inte skärmen väldigt kladdig/flottig ganska snart? är det bekvämt för fingrarna att göra dessa rörelser, jag menar, hur exakt kan man peta/trycka om man säg är en stor karl med grova händer? hur tar man smidigast med sig den, den är ju för stor för handväskan och det känns som den lätt knäcks om den hamnar i en stor väska med allt annat som finns där? ser även jobbigt ut att använda tangentbordet på skärmen, tur att det finns ett fysiskt tangentbord att tillgå när man vill skriva mycket.
men...
Det är ju häftigt att den känner av hur du vrider den vilket ändrar både skärmen och det du ser på den. Och du kan använda skärmen att styra med när du spelar spel!
Allt finns på en plats, hejdå kalendern och pocketboken (kanske inte finns så mycket annat i den där väskan som kan skada den!). Varför kan man inte ringa med den också?
Om alla elever satt med en i klassrummet? Ja, nu sitter de ju med en dator var och jag märker ju hur lätt de kan tappa fokus för att kolla en film på Youtube eller spela ett onlinespel. Det skulle de förmodligen även med en iPad. Men det skulle ju vara praktiskt om de hade allt där. Ingen som saknar penna, glömt boken hemma eller behöver ett nytt skrivhäfte precis när det tagit slut i klassrummet och man inte har tid att hämta nya i förrådet. Eleverna skulle bli mer flexibla att arbeta hemifrån (om de är sjuka eller ska resa bort) för deras studieböcker finns ju i deras iPad.
Men jag skulle nog sakna pennan lite. Särskilt i deras målarprogram. Men det är kanske bara en inlärningsfas att gå tillbaka till "fingerfärgen" igen. ;-)
Blogg 1 Att Våga Vägra eller Inte
Min fundering under många år (ända sen 2004 eller kan det vara 2005) är om jag ska skaffa Facebook eller inte. Tanken fanns redan när jag fick min första inbjudan skickad till min e-post.
Vad är det jag funderar på då?
Jo, det är meningen med att ha det. Visst jag ser absolut en stor poäng med att kunna få upp kontakten med alla dem man tappat längs med vägen, ett stort nätverk. Men samtidigt förstår jag inte riktigt varför alla måste få veta vilka jag har kontakt med, vilka jag pratar med och om vad. Jag känner även att det lätt blir en status grej hur många vänner och kontakter man har.
Nu pratade jag med min bror (har fb) igår och han sa att den hypen, att man måste adda så många det bara går, har lagt sig . Han är inte heller så impad av konceptet och är inte inne så ofta. Idag fick jag veta att min mamma, efter påtryckningar från en gammal väninna, just har skaffat sig fb, men hon såg ingen poäng med det alls.
Sedan finns ju alla andra som sitter där för jämnan och tjatar på mig att skaffa ett konto. Hittills alla år har jag bara skakat på huvudet, givit dem ett leende och stolt sagt: ”Jag tillhör klubben Våga Vägra Facebook”.
Senaste tiden har jag inte varit lika säker, kanske man skulle skaffa det där kontot i alla fall?
Vad är det jag funderar på då?
Jo, det är meningen med att ha det. Visst jag ser absolut en stor poäng med att kunna få upp kontakten med alla dem man tappat längs med vägen, ett stort nätverk. Men samtidigt förstår jag inte riktigt varför alla måste få veta vilka jag har kontakt med, vilka jag pratar med och om vad. Jag känner även att det lätt blir en status grej hur många vänner och kontakter man har.
Nu pratade jag med min bror (har fb) igår och han sa att den hypen, att man måste adda så många det bara går, har lagt sig . Han är inte heller så impad av konceptet och är inte inne så ofta. Idag fick jag veta att min mamma, efter påtryckningar från en gammal väninna, just har skaffat sig fb, men hon såg ingen poäng med det alls.
Sedan finns ju alla andra som sitter där för jämnan och tjatar på mig att skaffa ett konto. Hittills alla år har jag bara skakat på huvudet, givit dem ett leende och stolt sagt: ”Jag tillhör klubben Våga Vägra Facebook”.
Senaste tiden har jag inte varit lika säker, kanske man skulle skaffa det där kontot i alla fall?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)